albylien.net/b

Har tagit mig förbi uppgiften i den tidigare posten och har nu hamnat på dessa pärlor:

Kom ihåg att stänga ner Internet. En liten intressant sak är att båda dessa uppgifter bryter mot upphovsrättslagen, och sluttestet i detta kapitel består av att citera upphovsrättslagen.

Projektet växer åt alla möjliga håll. Jag har funderat ett tag på vad Spotify ger artisterna, både i goodwill och ersättning. Det minskar troligtvis den slentrianmässiga fuldelningen (not a typo) men om artisten får inget eller mycket lite i ersättning, är det egentligen någon skillnad på att lyssna via Spotify och ladda ner från en torrentsida?

Jag har kontaktat Spotify, men förväntar mig inte direkt ett svar, då ersättningsnivåer och vem som faktiskt får betalt vid lyssningar nog är en sådan grej som de vill hålla hemligt.

Återkommer.

I del 2 av min redovisning så har jag ställt samma frågor till Björn Höglund, trummis i Hoven Droven och Easy Action, låtskrivare och musikproducent.

Tror du att fildelning är bra för kulturen, på ungefär samma sätt som bibliotek?

Jag har själv hittat nya artister via sidor som MySpace, men jag har aldrig hittat nya artister via fildelning. Fildelning är och förblir stöld av upphovsrättsskyddat material, så man slipper betala för sig. Det spelar ingen roll vilka ideologiska floskler som människor som piratpartiet slänger sig med, dom vill helt enkelt inte betala för sig. Det är det det handlar om.
Fildelningssajter är inte mer bibliotek än vad kompisens skivsamling, eller betaltjänster som Spotify, skulle kunna vara.

Vad tror du om att artister själva tar betalt för sitt arbete? T ex via ett paypal-konto eller direktförsäljning via hemsidor.

Bra. Något som alla artister, och framför allt skivbolag, borde ha satsat på för länge sedan eftersom det inte utesluter fortsatt skivförsäljning (eller försäljning av annan fysiskt media).

Du som artist och musiker, hur ser du på en av orsakerna till illegal fildelning, nämligen den att man kan få tag på material som inte längre finns någon annanstans?

Jag tror att den orsaken är minimal i sammanhanget. Bootlegs och utgångna skivor har alltid gått att få tag i på något sätt, även utan fildelning. Just nu är det bara sån hysteri att ALLT ska vara tillgängligt HELA TIDEN! Helt utan anledning. Visst är det trevligt att kunna hitta svåråtkomliga inspelningar, men det är inte värt priset.

Tror du att du som artist/musiker har påverkats av illegal fildelning?

Ja. Utan tvekan. Jag ser många skivor som jag har upphovsrättsliga intressen i som laddas ner olagligt av tusentals människor. Jag har utan tvekan förlorat mycket pengar på olaglig fildelning.

I ett bredare spektrum har så mycket pengar försvunnit från musikbranchen så det har blivit extremt svårt att få budget till ordentliga inspelningar och mixar. Folk försvarar nerladdning med att “artister har redan så mycket pengar så dom behöver inte mer”, men det är en extrem liten klick av populärmusiken som har det så. Mellanskiktet har blivit gravt handikappat, och priset för att folk ska ha hela världens musik tillgängligt gratis med en enkel knapptryckning, är att dom i själva verket går miste om en massa musik som aldrig kommer att produceras.

Först ut är Martin Abrahamsson, känd från Vapnet och Sibiria. De båda banden ligger på skivbolaget Hybris som bland annat lägger ut gratis mp3-filer med sina artister, har donationslänkar samt är fildelningsvänliga.

Martin är för övrigt den som svarade snabbast på mina frågor, vilket är ett stort plus.

Tror du att fildelning är bra för kulturen, på ungefär samma sätt som bibliotek?

Jag tror att fildelning kan vara bra för kulturen, men inte att det är nödvändigt på något sätt. Jag hade inga problem med att upptäcka ny musik innan fildelningstekniken uppfanns. Personligen har jag märkt att jag var mer aktiv och nyfiken när allt inte var lika lätt serverat. Jag lyssnade mer noggrant på musik när jag hade beställt skivor på chansning från engelska och amerikanska småbolag än när jag har dragit ner något från internet. Dessutom har blandband försvunnit helt för mig, det var ett fantastiskt sätt att upptäcka ny musik. Det var även en väldigt kreativ att göra själv. Med Spotify, YouTube och bibliotek så känns det som att fildelning inte riktigt fyller en funktion. Visst undantag för Soulseek där smalare musik sprids. Pirate Bay har ju inget kulturellt värde, utan bara sådant som finns på Åhlens.

Vad tror du om att artister själva tar betalt för sitt arbete? T ex via ett paypal-konto eller direktförsäljning via hemsidor.

Vårat bolag har länge erbjudit möjligheten att donera pengar via Paypal, eftersom de också har en väldigt liberal inställning till fildelning. Men vad jag vet så har vi hittills fått hundra spänn. Jag tror att Drougge fick så många donationer för att folk ville vissa att de stödde henne då hon backade upp pirater. Argumentet om att cd-skivan är omodern håller inte längre - det finns ju massa alternativ för att ladda ner lagligt utan kopieringsskydd som går snabbare än vad det gör att ladda torrents. Det handlar om snålhet så klart. Jag själv har aldrig donerat pengar till en artist. Däremot köper jag skivor som jag lyssnar mycket på för att stödja artisten.

Du som artist och musiker, hur ser du på en av orsakerna till illegal fildelning, nämligen den att man kan få tag på material som inte längre finns någon annanstans?

För mig är det rent hypotetiskt, allt vårat material går att få tag i lagligt. Det har däremot funnits liveinspelningar med oss att ladda ner, det är väl roligt. Om vi hade gett ut en skiva som sedan drogs tillbaka av skivbolaget, eller liknande scenario, så hade det givetvis varit roligt om det gick att få tag i den ändå.

Tror du att du som artist/musiker har påverkats av illegal fildelning?

Ja det är klart vi påverkas. Det är otroligt svårt för oss att få ihop pengar till att spela in nya skivor. Det är faktiskt det som är det största problemet för många indieartister, inte att vi inte tjänar pengar, utan att det är svårt nog att få ihop en budget nog till att ha råd med studio. Och då är det inte stora summor det handlar om heller. Hemmastudiorevolutionen var väldigt rolig på ett sätt, men jag skulle tycka att det var för jävla tråkigt om vi bara fick lyssna på hemmainspelat i fortsättningen. Det är lite åt det hållet vi går nu.

När jag skickat mina frågor har jag bland annat refererat till siffror från den här artikeln vilken visar att digital försäljning ger artisten mindre än vid skivförsäljning samt listar procentsatser. Dock är det franska siffror och det är inte säkert att det stämmer för svenska artister. Martin var dock vänlig att kommentera det jag skrev och även om det egentligen inte ingick i min undersökning tycker jag att hans kommentar är viktig för fortsatt debatt.

Angående procent: efter att pengar har gått till distribution, affärer, skivpress och eventuell producent så delar vi och skivbolaget 50/50. Så det är definitivt mer än 10% per skiva. Att “skivbolagen ändå tar alla pengar” är en myt när det gäller mindre bolag. Jag kan svära på att ingen på indiebolag blir rik på musik - tvärtom. Ofta pratar man om att artister har så många sidoinkomster så att skivorna inte spelar någon roll - det kan säkert stämma för majorartister. Men för indieartister är det otroligt viktigt att folk betalar för musik om det ska bli några nya skivor.

Inte trodde jag att en liten amatörundersökning kunde påverka ens åsikter i så stor mån som det faktiskt har gjort. Jag gick in i projektet med en rätt positiv syn på fildelning av musik och på piraters betalningsvillighet. Jag antar att en hel del människor som inte pysslar med musik, annat än att lyssna på den, är som mig. Vi har aldrig egentligen funderat på hur mycket som krävs, hur det går till och när musiker egentligen får betalt.

Musiker/artister får betalt när deras produkter säljer. Det är inte som ett vanligt jobb, där du arbetar åtta timmar om dagen och får en månadslön. Som låtskrivare kan du sitta och skriva låtar bäst du vill, timme ut och timme in och det ger ändå inte några pengar innan du får en låt som säljer. Med säljer menas att det spelas i radio, tv, folk köper skivor, betalar för att ladda ner den eller går och ser spelningar. Om inte låten säljer får de inga pengar, så enkelt är det.

Jag vet inte, det känns en hel del som synen på musiker är att de ska underhålla oss, vi ska få ta del av underhållningen (= deras arbete) gratis och att vi kanske, kanske kan tänka oss att ge dem en liten slant för att visa vår uppskattning. Vi kanske borde införa detta för andra yrkesgrupper också, så får vi se när allt kraschar.

Har läst så många argument som inte utgår från någon sorts verklighet alls. T ex att musiker kan ju få ett instrument av sina föräldrar, redigera/mixa/producera med gratis-program och ljudisolera med äggkartonger. Ja, och kirurger kan vässa matknivar och sy ihop med björntråd också. Det kanske blir någon slags acceptabelt slutresultat, men det blir definitivt skillnad i kvalité.

Här är faktiskt “fildelning=stjäla”-argumentet gångbart. För något måste det ju vara som gör att vi inte stjäl varor i butiker men inte tvekar när det gäller att ladda ner det. Är det som är digitalt inte lika mycket en vara, en möjlighet till inkomst som ett fysiskt objekt? Ja, jag är medveten om att alla nedladdningar inte skulle motsvara ett köptillfälle, men jag vill hävda att en del av nedladdningarna faktiskt innebär ett uteblivet köptillfälle.

Jag har ett eller två bra exempel på det faktiskt och källan är mig själv. Pinsamma exempel, men det får gå ändå. För tio år sen när Bomfunk MCs var populära så skulle de spela på Grönan. Jag hade enbart hört radiohiten och tänkte gå på spelningen. Men det är ju alltid roligare om man kan låtarna och inte bara står där som ett förvirrat mähä, så jag fixade albumet och började lyssna. Det jag hörde var så oerhört.. ja, jag vet inte. Olyssningsbart. Jag gick aldrig på den spelningen och inte heller köpte jag den skivan.

Ett annant nyare exempel är Markus Krunegård. Hade hört den där vampyr-låten om och om igen på morgonen (frukost-radio) och tyckte den var bra. Lagom kaotiskt och fin helt enkelt. Så, Spotify fram och in med Krunegårdsskivan i playlisten. What… the… hell. Min första tanke var “Vad är det här? Vem har planerat den här skivan egentligen? Vem faan börjar med den starkaste låten och låter det fizzla ut till skit?”. Nu råkar det vara så att skivan inte är skit. Den är faktiskt riktigt bra. Det tog dock en hel del genomlyssningar innan jag insåg det. Jag tror bara den hade vunnit på att placera om låtarna på ett annat sätt. Nu är den placerad på min “köp snarast”-lista, men jävligt länge var den på “tur som fan att jag inte köpte den direkt när jag såg den på stan”.

Det är så mycket kostnader och tid involverat i att göra musik. Att folk inte inser detta och tycker att musiker borde leva på donationer/reklam ger mig viss ångest. Det blev så tydligt när jag faktiskt pratade med artister jag gillar som inte kan leva på sin musik. Många har “riktiga” 8-17 jobb, med familj och barn. De är ju inte nån sorts underhållningsmaskiner som existerar enbart för vårt nöje. De är vanliga människor (även om jag har svårt att se dem som oss vanliga dödliga ibland) som inte har tid, råd eller ork att underhålla oss om vi inte betalar för deras arbete.

“Men de kan ju ha spelningar” tänker du nu. Först och främst så bor vi i Sverige. Vi har inte nog med folk för att ständigt vara på turne. Finns inte nog med betalningsunderlag. Sen så kan man ju tänka såhär: Om folk är för snåla/inte har råd att köpa en skiva som ger en garanterad musikupplevelse när helst de vill, hur ska de då ha råd att gå på alla dessa spelningar som ger _en_ musikupplevelse vid _ett_ tillfälle? En skiva och en konsertbiljett kostar ungefär lika mycket. Sen, eftersom de inte tjänar nog på skivor så måste en hel del ha andra arbetsuppgifter. Det betyder att för att kunna göra spelningar så får de antingen sköta det på sin fritid eller ta ledigt från jobbet (= inkomstbortfall).

Nu har jag inte ens listat alla andra kostnader som finns som musiker, som instrument, gitarrsträngar, plektrum, studiotid, tekniker, instrumentfodral, mjukvara, förstärkare och allt möjlig som också kostar men ändå glöms bort.

Köp skivor. Gå på konserter. Se till så att de artister som just du gillar kan fortsätta göra musik.

Så kom då den 6/5. Dagen började med att gå upp vid sex för att gå igenom alla prylar en gång till. Läste självklart fel på busstidtabellen, så det blev lite “stå ute i kylan” i onödan, men jag diskuterade SJ/SAS med en annan fel-läsare så det gick. Tog mig in till stan och väntade på flygbussen samtidigt som jag spelade in Lars Vegas Trios framträdande i RixFM med iPhonen.

Flygplatsen var lagom händelselös förutom att jag såg en person jag tyckte att jag kände igen. Kunde dock inte placera honom riktigt. Boardade planet och flygresan var exakt en Lars Christmas lång. Väl framme på Arlanda uppstod förvirringen då jag insåg att de hade byggt om en hel del sen jag sist var där, dvs ehm.. sju år sen? Såg den där igenkända personen igen och frågade honom om vägen till flygbussarna. Han såg ju så snäll ut och jag kände igen honom så det kunde ju inte skada.

Träffade André ett par timmar, alltid intressant med vänskapsrelationer där det går år emellan gångerna man ses. Vid 17-tiden så begav jag mig bort mot Slussen och tittade lite i skivbutiker, Granit och PocketShop. Precis när jag bestämt mig för att jag skulle gå upp till Mosebacke för att vänta och rundar hörnet vid Waynes/Designtorget så stöter jag på Janne. Intressant att vandra runt i Stockholm halva dagen och den första man känner igen är en av anledningarna att man åkte dit till att börja med. Pratade lite kort och sen frågade han om jag ville följa med in på Waynes och fika. Jag hade inget bättre för mig, så jag tackade ja.

Det är både roligt och pinsamt att bli igenkänd, med namn och allt av personer som är ens “idoler”. Tro det eller ej, jag är ingen crazy stalker. Inne på Waynes var nämligen alla andra i bandet, det vill säga Martin, Erik, Lars och Anders. Anders reagerade med “Men det är ju du!” och det förklarade varför jag kände igen den där personen på flygplatsen. Det var ju Anders.
Fegade ur lite och frågade Janne om det var okej att jag satt med dem, jag har nämligen problem med att tränga mig på sådär, men han svarade ungefär “Om det inte var det så skulle jag aldrig bett dig följa med”.

Sagt och gjort, betalade Stockholms-priser för fika och satte mig där med dem. Det var jättekul, även om jag borde tygla min naturliga lust att prata med folk jag egentligen inte känner. Så där satt vi och de pratade och jag lyssnade mest, men kom även med några små inflikningar. Efter ungefär en timma så var det dags att dra sig tillbaka till Mosebacke för gänget och så skedde. Vilket var tur, för jag hade nog gått vilse annars, men nu hade jag ju bra guider.
Träffade massa trevligt folk där jag stod längst fram vid scenen. Maïa från Skucku, Fredrik och Johannes från Göteborg med de fina tröjorna, Kina-Anders (som enbart jag kallar honom) och flera andra. Det var en jättebra spelning och det är nästan så man borde starta en grupp med “Survivors of Mosebacke 2009″.

Efter spelningen så var det signeringsdags och folk köpte skivor till höger och vänster och jag lovar att om det hade funnits t-shirts så hade de sålt som smör i solsken. Fick Eriks soloplatta och singel signerat vilket gjorde mig rätt glad, även om det gav plus på stalker-kontot.

Jag och Maïa stod och pratade ett tag innan det var dags att bege sig till Slussen och kvällens uppraggade sovplats. Vinkade hejdå till Janne och fick en kram (<3) men jag ville inte störa de andra, då de verkade vara upptagna med sitt.

Maïa vinkade av mig vid Slussen och jag begav mig iväg till Västberga och Anders Hultman med familj, som uppenbarligen bor i ett jättestort hus. Satt och pratade en del innan det blev natt på riktigt (01). Slockande rätt snabbt och vaknade rätt tidigt för att inte missa planet hem. Krångel med flygbussen och dylikt gjorde att det blev gratis och som tur så hann jag i tid till planet… där jag återigen träffade Anders. Han måste tro att jag verkligen är en stalker, men jag skyller på att jag valde den billigaste avgången som fanns.

All in all, det var jättekul. Underbart. Awesome. Ja, jag sliter ut de orden, men det finns inget bättre sätt att beskriva hur det är att se Lars Vegas Trio.

I den här undersökningen jag gör så krävs ett moment jag inte sett fram emot, alls. Nämligen att ta steget till att våga kontakta artisterna. För mig verkar det inte spela någon roll hur stora eller hur små de är, det blir helt enkelt en viss del ångest över att vara påträngande och jobbig.

Jag förstår inte hur folk vågar, egentligen. Att faktiskt gå fram till personer och kräva deras tid, när man är ingenting för dem. Intressant är väl att jag har inga som helst problem med att vara den där jobbiga människan som pratar med dig på busshållplatsen eller i butiken, men detta är helt enkelt annorlunda.

Kontaktmetoder har varierat den här omgången. Från bäst, till värst i ångestskalan:

1. E-mail. Anonymt. De kanske aldrig läser.
2. Artistens hemsida. Relativt anonymt, de kanske helt enkelt inte läser, eller låter någon annan svara.
3. MySpace. Relativt anonymt, men man ser ju om de varit inloggade nyligen.
4. Facebook. Helt enkelt värst. Känns oerhört påträngande och som att man förnekar dem ett privatliv utanför artisteriet.

   Tyvärr har en del kontakter skett via Facebook, så jag har dåligt samvete som fan. Suck.

Nu när svaren börjar komma in på min undersökning så ser jag en oroväckande trend. De flesta svaren pekar på att

1. de mindre artisterna blir visserligen spelade, men de tjänar inte särskilt mycket på det
2. de flesta får inte in något alls från sina fans, även om de har filer som man ladda ner och donera fritt för.

Kanske de flesta pirater är som mig? Jag köper fler skivor än vad jag egentligen borde och tänker därmed inte på att donera. Det vore ju väldigt olyckligt om de flesta pirater helt enkelt bara snackade om att de minsann skulle donera om de kunde, men sen aldrig gjorde det. Men Drougge då? Jag tror helt enkelt att Drougge fått in så mycket eftersom PirateBay-rättegången är ett hett ämne just nu. En engångsgrej, precis som Radiohead.

Hm. Jag kanske måste göra en annan undersökning om folk väljer att donera eller köpa skivor.

Man får ju det man betalar för, och det märks. Halebop har endast formulär-support vilken suger.. apa. Har nu fått hem iPhonen och den är jättesöt, men jag har “Ingen service” så jag mailar till Halebop om vad jag ska göra. Alla knep jag hittat via google ger inget.

Mailar detta via det hemska forumläret, beskriver “Ingen service” och får följande till svar:
“Vad exakt är det som inte fungerar med SIM kortet? Kan du inte göra något med din Iphone?”

För att svara på ovanstående pärla måste jag skicka ett nytt meddelande via siten. Yay.

EDIT: Löste sig en halv minut senare.

Efter fixande och trixande så är det klart och bestämt. Jag drar till Stockholm den 6/5 för att se Lars Vegas Trio på Mosebacke. Ja, jag åker typ 70 mil för att se ett band som jag såg för mindre än en vecka sen. Med tanke på deras uppehåll så kan det vara sista chansen jag har på jävligt länge och jag tar den.
Jag tror att sovplats eventuellt kan vara fixad, annars blir det till att vara vaken.
Jag har sån underbar timing också, flygbussen kommer typ till stan 12:45. Min läkartid är 13:00.

Lars Vegas i Mittnytt med den nya singeln “Sjung! Sjung! Sjung!” som faktiskt är jättebra.