albylien.net/b

Inte trodde jag att en liten amatörundersökning kunde påverka ens åsikter i så stor mån som det faktiskt har gjort. Jag gick in i projektet med en rätt positiv syn på fildelning av musik och på piraters betalningsvillighet. Jag antar att en hel del människor som inte pysslar med musik, annat än att lyssna på den, är som mig. Vi har aldrig egentligen funderat på hur mycket som krävs, hur det går till och när musiker egentligen får betalt.

Musiker/artister får betalt när deras produkter säljer. Det är inte som ett vanligt jobb, där du arbetar åtta timmar om dagen och får en månadslön. Som låtskrivare kan du sitta och skriva låtar bäst du vill, timme ut och timme in och det ger ändå inte några pengar innan du får en låt som säljer. Med säljer menas att det spelas i radio, tv, folk köper skivor, betalar för att ladda ner den eller går och ser spelningar. Om inte låten säljer får de inga pengar, så enkelt är det.

Jag vet inte, det känns en hel del som synen på musiker är att de ska underhålla oss, vi ska få ta del av underhållningen (= deras arbete) gratis och att vi kanske, kanske kan tänka oss att ge dem en liten slant för att visa vår uppskattning. Vi kanske borde införa detta för andra yrkesgrupper också, så får vi se när allt kraschar.

Har läst så många argument som inte utgår från någon sorts verklighet alls. T ex att musiker kan ju få ett instrument av sina föräldrar, redigera/mixa/producera med gratis-program och ljudisolera med äggkartonger. Ja, och kirurger kan vässa matknivar och sy ihop med björntråd också. Det kanske blir någon slags acceptabelt slutresultat, men det blir definitivt skillnad i kvalité.

Här är faktiskt “fildelning=stjäla”-argumentet gångbart. För något måste det ju vara som gör att vi inte stjäl varor i butiker men inte tvekar när det gäller att ladda ner det. Är det som är digitalt inte lika mycket en vara, en möjlighet till inkomst som ett fysiskt objekt? Ja, jag är medveten om att alla nedladdningar inte skulle motsvara ett köptillfälle, men jag vill hävda att en del av nedladdningarna faktiskt innebär ett uteblivet köptillfälle.

Jag har ett eller två bra exempel på det faktiskt och källan är mig själv. Pinsamma exempel, men det får gå ändå. För tio år sen när Bomfunk MCs var populära så skulle de spela på Grönan. Jag hade enbart hört radiohiten och tänkte gå på spelningen. Men det är ju alltid roligare om man kan låtarna och inte bara står där som ett förvirrat mähä, så jag fixade albumet och började lyssna. Det jag hörde var så oerhört.. ja, jag vet inte. Olyssningsbart. Jag gick aldrig på den spelningen och inte heller köpte jag den skivan.

Ett annant nyare exempel är Markus Krunegård. Hade hört den där vampyr-låten om och om igen på morgonen (frukost-radio) och tyckte den var bra. Lagom kaotiskt och fin helt enkelt. Så, Spotify fram och in med Krunegårdsskivan i playlisten. What… the… hell. Min första tanke var “Vad är det här? Vem har planerat den här skivan egentligen? Vem faan börjar med den starkaste låten och låter det fizzla ut till skit?”. Nu råkar det vara så att skivan inte är skit. Den är faktiskt riktigt bra. Det tog dock en hel del genomlyssningar innan jag insåg det. Jag tror bara den hade vunnit på att placera om låtarna på ett annat sätt. Nu är den placerad på min “köp snarast”-lista, men jävligt länge var den på “tur som fan att jag inte köpte den direkt när jag såg den på stan”.

Det är så mycket kostnader och tid involverat i att göra musik. Att folk inte inser detta och tycker att musiker borde leva på donationer/reklam ger mig viss ångest. Det blev så tydligt när jag faktiskt pratade med artister jag gillar som inte kan leva på sin musik. Många har “riktiga” 8-17 jobb, med familj och barn. De är ju inte nån sorts underhållningsmaskiner som existerar enbart för vårt nöje. De är vanliga människor (även om jag har svårt att se dem som oss vanliga dödliga ibland) som inte har tid, råd eller ork att underhålla oss om vi inte betalar för deras arbete.

“Men de kan ju ha spelningar” tänker du nu. Först och främst så bor vi i Sverige. Vi har inte nog med folk för att ständigt vara på turne. Finns inte nog med betalningsunderlag. Sen så kan man ju tänka såhär: Om folk är för snåla/inte har råd att köpa en skiva som ger en garanterad musikupplevelse när helst de vill, hur ska de då ha råd att gå på alla dessa spelningar som ger _en_ musikupplevelse vid _ett_ tillfälle? En skiva och en konsertbiljett kostar ungefär lika mycket. Sen, eftersom de inte tjänar nog på skivor så måste en hel del ha andra arbetsuppgifter. Det betyder att för att kunna göra spelningar så får de antingen sköta det på sin fritid eller ta ledigt från jobbet (= inkomstbortfall).

Nu har jag inte ens listat alla andra kostnader som finns som musiker, som instrument, gitarrsträngar, plektrum, studiotid, tekniker, instrumentfodral, mjukvara, förstärkare och allt möjlig som också kostar men ändå glöms bort.

Köp skivor. Gå på konserter. Se till så att de artister som just du gillar kan fortsätta göra musik.

Så kom då den 6/5. Dagen började med att gå upp vid sex för att gå igenom alla prylar en gång till. Läste självklart fel på busstidtabellen, så det blev lite “stå ute i kylan” i onödan, men jag diskuterade SJ/SAS med en annan fel-läsare så det gick. Tog mig in till stan och väntade på flygbussen samtidigt som jag spelade in Lars Vegas Trios framträdande i RixFM med iPhonen.

Flygplatsen var lagom händelselös förutom att jag såg en person jag tyckte att jag kände igen. Kunde dock inte placera honom riktigt. Boardade planet och flygresan var exakt en Lars Christmas lång. Väl framme på Arlanda uppstod förvirringen då jag insåg att de hade byggt om en hel del sen jag sist var där, dvs ehm.. sju år sen? Såg den där igenkända personen igen och frågade honom om vägen till flygbussarna. Han såg ju så snäll ut och jag kände igen honom så det kunde ju inte skada.

Träffade André ett par timmar, alltid intressant med vänskapsrelationer där det går år emellan gångerna man ses. Vid 17-tiden så begav jag mig bort mot Slussen och tittade lite i skivbutiker, Granit och PocketShop. Precis när jag bestämt mig för att jag skulle gå upp till Mosebacke för att vänta och rundar hörnet vid Waynes/Designtorget så stöter jag på Janne. Intressant att vandra runt i Stockholm halva dagen och den första man känner igen är en av anledningarna att man åkte dit till att börja med. Pratade lite kort och sen frågade han om jag ville följa med in på Waynes och fika. Jag hade inget bättre för mig, så jag tackade ja.

Det är både roligt och pinsamt att bli igenkänd, med namn och allt av personer som är ens “idoler”. Tro det eller ej, jag är ingen crazy stalker. Inne på Waynes var nämligen alla andra i bandet, det vill säga Martin, Erik, Lars och Anders. Anders reagerade med “Men det är ju du!” och det förklarade varför jag kände igen den där personen på flygplatsen. Det var ju Anders.
Fegade ur lite och frågade Janne om det var okej att jag satt med dem, jag har nämligen problem med att tränga mig på sådär, men han svarade ungefär “Om det inte var det så skulle jag aldrig bett dig följa med”.

Sagt och gjort, betalade Stockholms-priser för fika och satte mig där med dem. Det var jättekul, även om jag borde tygla min naturliga lust att prata med folk jag egentligen inte känner. Så där satt vi och de pratade och jag lyssnade mest, men kom även med några små inflikningar. Efter ungefär en timma så var det dags att dra sig tillbaka till Mosebacke för gänget och så skedde. Vilket var tur, för jag hade nog gått vilse annars, men nu hade jag ju bra guider.
Träffade massa trevligt folk där jag stod längst fram vid scenen. Maïa från Skucku, Fredrik och Johannes från Göteborg med de fina tröjorna, Kina-Anders (som enbart jag kallar honom) och flera andra. Det var en jättebra spelning och det är nästan så man borde starta en grupp med “Survivors of Mosebacke 2009″.

Efter spelningen så var det signeringsdags och folk köpte skivor till höger och vänster och jag lovar att om det hade funnits t-shirts så hade de sålt som smör i solsken. Fick Eriks soloplatta och singel signerat vilket gjorde mig rätt glad, även om det gav plus på stalker-kontot.

Jag och Maïa stod och pratade ett tag innan det var dags att bege sig till Slussen och kvällens uppraggade sovplats. Vinkade hejdå till Janne och fick en kram (<3) men jag ville inte störa de andra, då de verkade vara upptagna med sitt.

Maïa vinkade av mig vid Slussen och jag begav mig iväg till Västberga och Anders Hultman med familj, som uppenbarligen bor i ett jättestort hus. Satt och pratade en del innan det blev natt på riktigt (01). Slockande rätt snabbt och vaknade rätt tidigt för att inte missa planet hem. Krångel med flygbussen och dylikt gjorde att det blev gratis och som tur så hann jag i tid till planet… där jag återigen träffade Anders. Han måste tro att jag verkligen är en stalker, men jag skyller på att jag valde den billigaste avgången som fanns.

All in all, det var jättekul. Underbart. Awesome. Ja, jag sliter ut de orden, men det finns inget bättre sätt att beskriva hur det är att se Lars Vegas Trio.