albylien.net/b

Det är inte över. Det finns massa frågor vi vill ha svar på. Debatten tar inte slut.

• Om Mannen med de mörka ögonen är en fabrikation, vad är den riktiga anledningen till att Mia fick asyl i USA?
• Hur kunde Mia få asyl i USA på en 10 år gammal misshandelsdom, varav minst tre ostörda år i Chile?
• Hur mycket visste Kerstin Weigl?
• Finns det någon som var involverad i detta, på regeringsnivå/riksdagsnivå? ( t ex Segelström som tycker lögner är okej, så länge ändamålet är det rätta)
• Hur mycket pengar betalade Göte Eriksson ut, och varför har det inte granskats än?
• Varför har ingen kollat upp sanningshalten än? Varför diskuteras bara om den ska kallas sanning eller inte? Varför gräver ingen?
• Vad hände med Luis, egentligen? Vad säger han om allting?
• Är det okej att påstå vad som helst om någon för att de begått ett brott?

Enligt ett pressmeddelande från bibliotekstjänst så kommer BTJ nu omplacera “Gömda”.

“I ljuset av de uppgifter som nu framkommit har BTJ såväl som nationalbibliografin beslutat ändra klassifikationen till skönlitteratur (Hc.01).”

Intressant att varken Bonnier, Piratförlaget eller Liza Marklund själv talat om för BTJ att de klassificerat den fel. Fast de kanske inte lånar böcker på biblioteket.

Pressmeddelandet avslutas med följande:

“Eftersom vi bedömer ändringen som brådskande kommer vi i detta fall att frångå de normala rutinerna kring ändrat huvuduppslag (ÄHU) och med början måndag 19 januari starta rättningsarbetet och med början fredag 23 januari börja utskicket av poster till bibliotek med avtal om Bibliografisk service.”

Jag tror det är för sent faktiskt. Om ni inte klistrar lappar i den att den är påhitt kommer boken fortfarande göra anspråk på att vara sanning. Anne-Marie Skarp på Piratförlaget kanske får rätt i att folk läser romaner som sanning, även om jag aldrig tidigare hört talas om någon som gjort det.

Bara så att ni vet. En del människor tror nämligen det. Däremot är det större chans att jag tar sådant som listas under facklitteratur som något som kan ha ett uns av sanning.

Anledningen till att Mia och familjen lämnade Sverige var på grund av att socialtjänsten ville omhänderta barnen. Det är inte något påhitt, det är vad Mia och Liza själva påstår.

Utdrag från s166-167 i asyl:

Intervju med Mia av Monica Antonsson, återges i kapitel 8 i “Mia, sanningen om Gömda”:

“– Då vore det kanske klokt att flytta hem igen, försökte jag.

– Det går inte. Mina händer är bundna nu. Efter Gömda är det kört.
Vi kan inte flytta hem. Vi måste få hjälp att börja om på nytt där borta.
Vi måste dessutom akta oss för socialtjänsten. Efter allt vi har gått igenom mår barnen så dåligt att de hotar att tvångsomhänderta dem. Det var faktiskt den utlösande faktorn. Då insåg vi att vi måste lämna landet.”

Det finns inget domslut på att någon länsrätt, kammarrätt eller övrigt kommit fram till att de behöver lämna landet. Snarare tvärtom. Först avslog socialnämnden Mias ansökan om att få 350 000kr till utlandsetablering i Chile. De ansåg att familjens behov kan tillgodoses på annat sätt. När det överklagas så hamnar det hos Länsrätten 1993.

Citat från Länsrättens papper:
“För att slippa oro från (Mias) förre man anser makarna (Eriksson) att de är tvugna att att bosätta sig utomlands.”

Familjen, inte Länsrätten anser detta.

Länsrätten gör sedan bedömningen att deras behov kan tillgodoses i Sverige och att rätt till bistånd för utlandsetablering inte föreligger. Domslutet hos länsrätten blir att det lämnas utan bifall. Detta överklagas sedan och hamnar i kammarrätten.

Familjen Eriksson vill att kammarrätten ändrar länsrättens dom och beviljar dem 350 000 kr till utlandsetablering i Chile.

Citat från Kammarrättens papper:
“Familjen har nu kommit fram till att man för att leva ett normalt liv är tvungen att flytta utomlands. De ämnar bosätta sig i Chile varifrån (Anders) ursprungligen kommer. Familjen kan erhålla bidrag till resekostnaderna från olika fonder. I Chile kan de försörja sig genom hennes pension och genom att (Anders) kan erhålla arbete hos sin tidigare arbetsgivare. Familjen behöver dock ekonomiskt bistånd med 350 000kr för inköp av lägenhet i Chile eftersom det inte finns någon bostadsförmedling där och de inte heller annan möjlighet att erhålla en hyreslägenhet där. Det finns inte längre några skyddsåtgärder som kan få familjen att känna sig trygg i Sverige. Utlandsetablering är därför nödvändig.“

Det fetstilade är vad Mia säger och därmed hennes åsikt och inte något som kammarrätten säger.

Individnämnden anser dock att familjens behov kan tillgodoses genom åtgärder i Sverige. Sen halkar vi in på domskäl, dvs de skäl som motiverar domslutet. Här kommer den mening som upprepas överallt fram:

“I målet får anses utrett att familjen (Eriksson) för att kunna leva ett normalt liv behöver flytta från Sverige. Man vill bosätta sig i Chile.”

Om man läser den första meningen tillsammans med den andra meningen så läser åtminstone jag det som att det är vad familjen anser och vill. Inte vad kammarrätten eller Individnämnden anser. (Uppdatering: Läs gärna domen själv hos Ramona. Det jag tror är ingen absolut sanning, utan min tolkning.)

Kammarrätten avslår överklagandet och därmed blir familjen (Eriksson) inte beviljade 350 000kr till ett hus eller en lägenhet i Chile.

Nyheter24 har pratat med Ann-Marie Säfvestad som är katalogisator på Bibliotekstjänst.

– Vi upplevde att det var en sann skildring. Därför kategoriserade vi den som kvinnomisshandel under facklitteratur, och där har den stått sedan den kom ut, säger Säfvestad till Nyheter24.

Det är precis vad jag argumenterat på familjeliv och diverse andra bloggar. På mitt, och troligtvis majoriteten av andra bibliotek står “Gömda” under V (som i medicin) och/eller Lz (som i biografi). Inte under Hc (som i skönlitteratur).

Ha!

Om någon har missat det, så har Liza äntligen bemödat sig med att besvara vissa delar av kritiken.

Här kommer nu några av mina kommentarer som jag skrev på familjeliv.se tidigare idag, rättstavat och tillagt:

“Tillsammans med en kvinna som jag valde att kalla för Maria Eriksson skrev jag alltså en dokumentär roman, vilket är så långt från en journalistisk text som man bara kan komma.”

Dvs, inget krav på att något ska vara belagt med källor, eller bevisning. Men det är okej att måla ut folk som krigsskadade psykopatiska våldtäktsmän och mördare för att:

“Piratförlaget har alltid sålt in boken till bokhandeln såsom ett skönlitterärt verk, aldrig som en biografi eller en reportagebok.”

och alla bokhandlar har placerat “Gömda” under “fakta”, bibliotek under “biografi/medicin”, internetbokhandlar under “biografi”, svenska folket som “den här boken är sann” och hennes egen literära agent som “true story” (1 och 2) av just den anledningen?

Första (och andra) upplagan av Gömda som kom 1995 har inte ordet “dokumentärroman” någonstans.

“Jag har immigrationsdomstolens beslut framför mig, underskrivna av en amerikansk domare.”

Visa oss en anonymiserad kopia. Alla vet redan att Mia är i USA och att hon enligt dig, Liza fått asyl där. Vad skulle vara dåligt med att visa? Mia kan ge dig lov att frångå källskyddet.

“Inför asylrättegången i USA hade jag upprepade kontakter med Maria Erikssons juridiska ombud.”

Enligt din egen artikel, skriftligen, via Mia.

“– När vi förberedde Marias ärende undersökte vi detta och hittade inget annat fall där domestic violence (kvinnomisshandel) utgjort grund för asyl, svarar advokaten på de skriftliga frågor jag förmedlat till honom via Maria Eriksson”

( För övrigt finns det många andra kvinnor som ansökt om asyl i USA. Kvinnor som blivit våldtagna dagligen under lång tid, offer för könsstympning och annat, som blivit nekade asyl. Ett av de mest kända fallen rör Rodi Alvarado, och hon har efter 15 år fortfarande inte fått asyl. Riksdagen har nämnt henne här, bland annat.)

Angående att Luis medvetet kört över Osama:

“Denna händelse har jag fått reda på via Monica Antonssons bok. Jag har inget minne av att ha hört talas om detta tidigare. Händelsen har aldrig nämnts, vare sig i kammarrättsförhandlingen eller i det omfattande materialet i asylansökan.”

Nähe, men din kompis Mia då? Vad fanns det för anledning för henne att INTE nämna en sån pass stor grej, som enligt dig själv skulle stärkt bokens handling?

“Då den inte haft något bärande inflytande på myndigheternas behandling av familjens hotbild eller skyddsbehov hade jag lika gärna kunna utesluta den, trots att detta gjorde att själva berättelsen egentligen blev ”sämre”.

Monica Antonsson hävdar vidare, att eftersom Maria Eriksson inte hade något hot emot sig, så hade hon lika gärna kunnat bo kvar i sin hemstad. När hennes make Anders satt i fängelse blev hon lämnad i fred, helt och hållet.

Här emotsäger Antonsson sig själv ytterligare en gång.

Enligt hennes egna uppgifter fattar nämligen myndigheterna sitt beslut och Maria och barnen skickas bort medan Anders fortfarande avtjänade sitt fängelsestraff.”

Först av allt: Vad har insinuationerna om Sabra och Shatila haft för bärande inflytande på myndigheternas behandling av familjens hotbild? Vad har lögnerna om Osamas asyl haft för bärande inflytande?

I Monicas bok:

“Den 29 januari 1990 lämnade Mia och Luis Oxelösund”

I “Gömda”, 1995, andra utgåvan, Maria Eriksson och Liza Marklund:

“Det var den 29 januari 1990. Det var den sista gången jag såg min hemstad.”

Nyårsafton 1989-1990 satt Luis i fängelse på Arnöanstalten. Domen för den grova misshandeln av Osama kom i slutet på augusti. I “Gömda” så blir “Anders” misshandlad av fem okända män som hälsar från Mias fd fästman (dvs, MMDMÖ). De anmäler det.

Den anmälan har inte kunnat hittas. Enligt Monicas bok så blev Luis troligen misshandlad i fängelset. (Källor till påståendet: Levi och Marie-Louise.) Alltså finns det skäl att tro att de skickas bort på grund av att Luis är hotad i fängelset och är såpass hotad att han får så mycket stryk att han hamnar på sjukhus.

Enligt Monicas bok, “Mia, sanningen om Gömda”, 2008, s311:

“Den till synes plötsliga flykten från Oxelösund var emellertid inte så plötslig som man skulle kunna tro. Redan i oktober 1989 avstod Mia från att anmäla lille Dennis till barnomsorgen, trots att hon blev erbjuden en dagisplats.
- Familjen har för avsikt att flytta från Oxelösund, skrev socialtjänsten.”

Lizas repliker igen:

“Det är alltså, enligt åklagarbeslutet, Maria Eriksson som är förföljd.”

Ja och åklagarbeslutet grundar sig på vems uppgifter? Mias. Både i MAs bok och i Lizas bok vill inte Mia ha något at göra med MMDMÖ/Osama, speciellt inte när han kräver att få träffa sitt barn, så är det särskilt otroligt att hon ansökt om besöksförbud då? Nej. Hon har dessutom misshandelsdomen som bevis.

“Åklagarens uppgift är att avgöra om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den som besöksförbudet ska omfatta kommer att begå brott mot, förfölja eller allvarligt trakassera den som förbudet avser att skydda. Vid denna bedömning är det, enligt lagens förarbeten, en särskilt viktig omständighet om den som förbudet ska gälla tidigare har begått ett brott mot den som ansöker om förbudet. Det ansågs dock inte vara en absolut förutsättning, utan en viktig indikator på att det fanns en risk. Det ställdes heller inga krav på att de anmälda brotten skulle kunna styrkas, utan en bedömning skulle göras i varje enskilt fall.” - BRÅ, publikation om besöksförbud.

Mer Liza:

“Vårt delade ansvar innebär att jag har kontrollerat och belagt att de grundläggande uppgifter som historien baserar sig på är sanna och styrkta (misshandeln, trakasserierna, flykten från hemstaden, tiden under jorden, emigrationen från Sverige och asylen i USA).”

Förutom att du missat att kontrollera läkarutlåtandet som du referar till två gånger i boken. Formuleringen i läkarutlåtandet är inte som du framställer den. Men du hävdar ju att du aldrig överdrivit i boken? Jo, enligt läkarutlåtadet så har du det. Våldtäkter, misshandeln på nyår, poliseskort och det, är det också sant och styrkt?

“Sanningen är att jag skulle ha tjänat betydligt mer om jag verkligen hade hittat på alltsammans (det är ju faktiskt det jag gör i mina deckare).”

Förutom att ingen av dina deckare har sålt lika bra som Gömda, utom kanske “Sprängaren”.

“Att den inte delas av de människor som förföljde henne, oavsett vilka de är, torde knappast komma som någon överraskning.”

Ja, hennes egen son Michael, Levi, Mi, socialtjänsten, poliser, folk som arbetat på ställen hon gömt sig på, dagispersonal, hennes fd vänner. Alla de förföljde Mia och det är därför de inte bekräftar Mias historia. Caroline också, hon förföljde visst också Mia, eftersom hon inte bekräftar Mias uppgift om att hon levt gömd.

Nu när Gömda-skandalen blivit ännu större kommer det oftare och oftare kommentarer i stil med “Varför ska man bry sig? Vad spelar det för roll att den inte är sann?” vilket gör mig rätt matt.

Det är nämligen så att det spelar roll när det berör andra. Om jag skriver om mig själv, att jag är fyra meter lång, kan flyga och har rest jorden runt i en luftballong då påverkar det ingen. Om jag låter mig intervjuas i olika mediesammanhang om min mamma och om hur hon misshandlat mig, sålt mig till pedofiler under flera års tid samt att hon tvingat i mig knark när jag var liten, då påverkar det hur folk ser på min mamma.

Alla som känner mig vet vem min mamma är. En del skulle säkert ta avstånd från henne, en del skulle veta att det inte var sant och en del skulle bli fruktansvärt arga på henne och börja trakassera henne. Om jag sedan skulle skriva en bok om min mamma och brodera ut händelserna än mer, då skulle fler personer tro på mig. Fler personer skulle tycka fruktansvärt illa om min mamma.

(För säkerhets skull: Min mamma har inte gjort något av det jag listar ovan. Jag har knappt träffat henne under mina 27 år här på jorden och jag skulle inte säga att jag känner henne eller har en relation mer än “ytligt bekant” med henne. Det är bara ett exempel.)

Jag har varit med om smutskastning, om än på liten skala. En grupp människor som jag umgicks med via internet började ogilla mig (till viss del pga en osmart kommentar), vilket ledde till att jag fick höra massa nedlåtande kommentarer om mig själv. På deras forum blev det en sorts sport att säga elaka saker om mig, länka till fula bilder och jämföra dem med mig och diverse annat. Om jag försvarade mig så spädde det bara på. Folk som jag trott var mina kompisar började till slut också skriva. Som om man fick någon sorts coolhetspoäng om man gav sig på mig. Man känner sig rätt maktlös när man inte kan göra något, och ser hur lögn efter lögn blir en allmän sanning. Det sjukaste i min historia är att det handlar om nånting som skedde för åtta år sen. När jag kollade in på forumet förra året pågick det fortfarande.

Liza och Mia skriver om Mannen med de mörka ögonen. Han som misshandlar den gravida Mia, är oerhört kontrollerande, bollar med en sexveckors bäbis som om det vore en leksak, våldtar Mia, stryper Mia så att hon nästan dör, behandlar Mia som en ägodel, misshandlar henne grovt åtskilliga gånger, förföljer henne över hela Sverige, har spioner överallt, betalar 10 000 för att få reda på var hon befinner sig, mordhotar sin egen dotter, genomgår två rättsspykiatriska undersökningar, misshandlar Anders, försöker köra över Mia och barnet, har arabkompisar som sitter i buskarna med k-pistar, är grovt kriminell, är psykopat, krigsskadad… och så vidare. De insinuerar även att han var med i massakern vid Sabra och Shatila och att ingen vet hans riktiga identitet.

Jag tycker att man skall ha belägg för sina påståenden när man säger såna saker om en annan människa.

“Jenny säger: Hej! Har läst din bok Gömda och blev väldigt berörd, undrar om allt är sant eller är det några saker som är påhittade bara för att få en bättre story…

Liza Marklund säger: Ingenting är påhittat, vare sig i Gömda eller Asyl. Inga händelser är flyttade (annat än i nödfall, för att dölja de hotade människornas identiteter). Däremot har vi tagit bort ganska mycket, förtigit både människor och händelser som varit otroligt viktiga för Mia. Ingenting är gjort mer dramatiskt än det var (det har inte behövts). “

- Chatt i Aftonbladet med Liza Marklund

En av Sveriges kändaste författare, sitter här i en tidning (en av många) och säger att allt är sant. De har inte hittat på eller överdrivit något. Det de skrivit om Mannen med de mörka ögonen ska alltså vara sant. Liza anger också detta, under rubriken “Fakta Maria Eriksson” på sin hemsida:

“Redan under graviditeten började fästmannen misshandla Maria. Ofta riktades sparkarna mot Marias mage där det ofödda barnet låg.
Den misshandel som drabbat Maria sedan även att innefatta det nyfödda barnet. Maria våldtogs, fick ta emot slag och sparkar med benbrott och revbensbrott som följd, hon utsattes för knivhugg och strypförsök. Alla försök att ha Emma på daghem fick avbrytas på grund av mannens hot och skadegörelse.”

Liza upprepar denna “fakta” i en debattartikel. Inte i en novell, utan en debattartikel.

Liza har nog tänkt att de kommer undan med granskningen av följade skäl:

“Att Maria fått asyl i USA innebär att mannen som förföljt henne inte kan hota henne. Men han finns ju kvar i Sverige – kan han inte hota dig?

- Nja, han är inte utpekad eller identifierad på något sätt. Det är inte ens säkert att han förstår att det är honom det handlar om. I boken har vi ändrat på så mycket i Marias att hon inte ska gå att identifiera. Och om han kände igen sig, så vore det väldigt dumt av honom att ställa sig upp och säga att ”det här är jag, det handlar om mig”…”

Om du vore Mannen med de mörka ögonen och verkligen hade gjort allt Liza och Mia påstår, hade du trätt fram med namn och bild? Troligtvis inte. Speciellt inte när det står såna här smickrande saker om dig på Flashback:

“Någon som har teorier (vettiga) eller hört något om vem förföljaren och hustru/barnmisshandlaren är eller “Maria Eriksson” kan vara? Vilken stad de bodde i etc?
Jag menar, om hans identitet kom ut kanske den stackars kvinnan kunde få återvända till Sverige när hon ville eftersom han kanske skulle bli lemlästad, rentutav mördad om man hade tur.”

Men Mannen med de mörka ögonen har trätt fram. Namn och bild. Fatta vad mycket skit han och hans familj fått utstå under åren. I bok efter bok återkommer dessa påståenden om honom. Han har en dotter som han inte träffat eller haft kontakt med på över 20 år. Han har en annan dotter som tar avstånd ifrån honom pga “Gömda”.

Man ska bry sig för att folk far illa av lögner. Fler än en, i detta fallet. Osama. Michael. “Emma”. “Lovisa”. Elizabeth Hermon. Säkerligen fler.

Nu har det kommit en recension av Monicas bok på aftonbladet. Själva recensionen är inte vad mitt inlägg handlar om. Det handlar om detta (främst det fetstilade):

“På sajten Familjeliv är antalet kommentarer till Monica Antonssons bok uppe i över 10?000. En helt galen siffra. Även om mycket går runt, runt i diskussionen finns det en rak överensstämmelse mellan Gömdas stora upplaga, det särskilda sug en ”sann berättelse” skapar och det ras som uppstår när den sanna berättelsen blivit falsk.

Det är mycket mer än Liza Marklunds journalistiska trovärdighet som brister, det är också en kollaps i delar av den för närvarande rätt självgoda bloggvärlden. Här propageras det för ”sanningen” – den riktiga sanningen – här skrivs förringande om ämnet kvinnomisshandel, här hetsas det mot både Marklund och ”Mia”. Än författas det brev till Oprah Winfrey, än ropas det på bokbål. Så mycket hat och avsky och desperation är svårt att ta in. Ett provocerande rum av utspolade frustrationer. “

Jag har inte sett någon i våra diskussionstrådar skriva förringande om kvinnomisshandel. Många har skrivit om sina egna erfarenheter om att vara i Mias skor. Det Ulrika skriver om är det fenomen jag vill belysa nu. Det har skett flera gånger i trådarna att någon gör ett påstående och efter ett par sidor i tråden så framställs det som sanningen.

Att säga att vi förringar kvinnomisshandel är ett sådant påstående. När någn fällde en sådan kommentar nyligen så bad jag folk peka ut vem/vilka som gjorde det. Jag fick aldrig något svar.

Andra “sanningar” är att Monica uppmanat folk till att snoka reda på vem Gardemon på Flashback är. Det är fel, men det framförs som sanning. Här är vad Monica skrev angående Gardemon:

“Se upp med Gardemon! Hon registrerade sig 23 dec och har sina privata intressen i detta. Måhända sitter hon i USA…” i det här inlägget, samt detta:
“Mia är alltså på nätet och härjar igen. Då förstår jag.
Jag hoppas att ni andra tar itu med henne.
Fråga henne allt ni undrar över i stället.” i kommentarerna till samma inlägg.

Samma människor som sida efter sida kritiserar Monica i FL-trådar får ovanstående citat till att betyda “Snoka reda på vem Gardemon är”. Därmed sprider de i tråden och via andra medium uppgiften om att det är vad Monica uppmanat till och det gör Monica till en hycklare eftersom hon bett personer radera personuppgifter och annat som folk postat överallt.

Ett annat exempel på “sanning” är påståendet om att Monica skulle jämfört Mia-skandalen med att ljuga om förintelsen. Det stämmer inte heller. Monica gör ett inlägg av en kommentar på hennes blogg. Kommentaren säger följande:

manon sa:
Idag berättar New York Times i en stort uppslagen artikel om en bokskandal där ett par har ljugit om sina upplevelser av Förintelsen och artikeln rör också vid andra ljugskandaler i amerikanska bokbranschen.
Tänkvärt nog skriver Dagens Nyheter en liten snutt om den amerikanska skandalen i dagens Kulturdel (vänstersida) men helt utan att låtsas om den gigantiska skandal som finns mitt ibland oss med Gömda och Asyl.
Otroligt eller hur?

DN: Förintelseminnen var påhittade: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=868588&rss=2251

Jag hoppas ni är läskunniga och ser att det som kommentaren handlar om är att DN skriver om en utländsk litterär skandal, men inte skrive rom den lokala. Att det utländska handlar om förintelsen har inget med resten att göra. Men i trådar och bloggar rapporteras det som att Monica jämställer Mias lögner med att ljuga om förintelsen.

Och nej, jag är ingen rabiat Monica-försvarare. Jag tycker att en del saker absolut inte hör hemma på hennes blogg. Men jag gillar inte när man ljuger om andra.

Uppdatering: Ulrika har via e-mail förklarat att det enbart är bloggvärlden hon menar. Det ändrar inte på särskilt mycket, eftersom jag redan skrivit att sådana kommentarer redan förekommit i tråden. Rätt ska dock vara rätt.

I samband med hela Mia-saken så har ett flertal pappasidor vaknat. Mia har ju förhindrat en pappa från att träffa sin dotter och de kopplar ihop det med andra kvinnor som kidnappat sina barn och diverse vårdnadstvistärenden. Visst, det är okej. Men det tar en väldigt ful vändning. Liza Marklund kallar sig feminist. Hon har skrivit de två första böckerna om Mia, och försvarar böckerna. På något sätt så får pappasidorna det till att feminister försvarar Mias beteende.

“Snart kan vi kanske förpassa feminismen till historiens sophög där den hör hemma tillsammans med kommunismen och faschismen bl a. Snart kanske vi kan få jämställdhet på riktigt. Där en människa bedöms efter karaktär och inte efter kön.” skriver en sådan sida.

Jag är feminist. Jag bedömer inte människor efter kön. Jag tycker inte att det är rätt, vem som än slår. Vem som än kidnappar barnen. I mina ögon är man inte en sämre förälder för att man har en penis. Kvinnor har inte automatiska moderskänslor som gör dem bättre lämpade att ta hand om barn. Jag hävdar inte ens att män och kvinnor har en massa olika egenskaper, som antifeminister gärna gör.

Min pappa fick ensam vårdnad om mig, i början på 80-talet. Han har berättat om att han blev socanmäld ett antal gånger, av granntanter som tyckte “karlar kan inte ta hand om barn”. Sociala kom på besök och hade inga anmärkningar.

Här kommer dock en åsikt som får pappasidopersoner att avsky mig:
Jag anser inte att domstolar dömer fel, om de anser att mamman vara boendeförälder, om hon är den som barnet är van vid (från föräldraledighet och liknande). Män har också föräldradagar. Ta ut dem och umgås med era barn, så ni hamnar på samma nivå som kvinnorna. Bli likvärdiga föräldrar.

Precis som att “killidrotter” får mer pengar än “tjejidrotter” så får kvinnojourer mer pengar än mansjourer. Samma könsrollsskit. Killar gillar ju “riktig” sport, så det är klart att kommunen skall ställa upp och sponsra med hockeyrinkar, fotbollsplaner och allt sånt. Killar gråter ju inte, och inte fan får de stryk av tjejer, så vad ska vi med mansjourer till?

Nä, fram för lika mycket till alla. Lika mycket “damidrott” som “herridrott” på TV (generöst uttalande av mig eftersom jag hatar sport på TV). Lika mycket stöd till kvinnojourer som till mansjourer. Det är inte fult och omanligt att vara svag, gråta och känna sig ledsen och kränkt. Vad idioter än säger.

Jag har, sedan i början på november, engagerat mig i en bok skriven av journalisten Monica Antonsson. När jag började läsa om den så var boken inte ens släppt. Allt vi hade var de få uppgifter som Monica släppt på sin blogg och en hel tråd fylld med folk som för första gången kanske funderade på sanningshalten i böckerna “Gömda” och “Asyl”.

Jag kan helt ärligt säga att jag inte ifrågasatte sanningshalten. Det var ju en rätt ansedd journalist bakom det, och ett stort förlag. Dessutom stod den på faktaavdelningen på biblioteket… för att inte tala om vad som stod på försättsbladet inuti boken. Den ramsan är rätt känd numera, men jag citerar den ändå:

“Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter, såsom domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt, akter hos socialtjänsten i ett flertal kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker, rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens invandrarverk, flera försäkringsbolag samt en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester. Vissa namn och detaljer i berättelse är ändrade för att skydda de gömda människornas identitet.”

Visst, jag trodde inte på att Mia hette Mia, att Anders hette Anders och sådana där småsaker, men jag trodde att huvuddelen faktiskt stämde. När någon refererar till innehållet i ett läkarintyg, då trodde jag faktiskt att det stämde. Men det gjorde det inte. Det kunde inte ens bortförklaras med att det var Mias sanning, att det var Mias upplevelse. Det var helt enkelt lögn.

Jag såg Mia sitta i TV4 och berätta om Mannen med de mörka ögonen (MMDMÖ). Hon berättade att hon fortfarande levde under hot, att mannen hotade hennes son som bodde kvar i Sverige och att MMDMÖs nya fru och barn levde gömda. Sen ser jag på Monicas blogg en bild på mannen med de mörka ögonen som sitter bredvid Mias son i en soffa. Huh? Var inte han hotad?

Jag blev arg och nyfiken. Jag bestämde mig för att gå igenom “Gömda” och “Asyl” igen, samt att läsa de tre andra böckerna som Mia skrivit. Sagt och gjort. Vad som framträder är en helt annan berättelse än den jag läste utan kritiska ögon. Men mer om det i ett annat inlägg.

Boken släpptes i december. Liza Marklund och Piratförlaget försvarar sig med att det är en roman och att Mia är en romanfigur. Vi läsare är uppenbarligen inte intelligenta nog att förstå det om vi trodde att böcker med “sann historia” och “den sanna fortsättningen” skulle vara sanna.

“- Jag utgår ifrån att de är intelligenta läsare som förstår att det är roman, som bygger på en verklighetsbakgrund, men att det faktiskt är en roman. Det är inte menat att vara en biografi, säger Ann-Marie Skarp.”

Det som stör mig något oerhört med det uttalandet är detta:

* Mia har ställt upp i ett flertal intervjuer, i Aftonbladet, Expressen, TV4, P3, NT och så vidare där hon vidhåller att det är sanningen och att det är hennes liv. MMDMÖ hotar henne fortfarande säger hon. Riksmedia har inte för vana att intervjua romankaraktärer. Jag har fortfarande inte sett en intervju med Harry Potter i TV4 Morgonsoffa.

* Riksdagsledamöter har tagit upp fallet. Brukar rikdagsledamöter referera till romankaraktärer när de skriver till justitieministrar?

* Dåvarande ministrar i regeringen har uttalat sig om fallet.

* Mia JK-anmälde Monica Antonsson. Tänk vad romankaraktärer kan.

Att Liza Marklund hela tiden gått på linjen att det är en sann historia, det är ju en sak. Hon har ju något att vinna på det. Men journalister, andra tidningar, tv-kanaler och radioprogram, varför har de aldrig ifrågasatt något? Ingen som har frågat sig “Varför intervjuar vi en fiktiv karaktär?” De har troligtvis inte ifrågasatt det av samma anledning som vi läsare inte gjort det. Känd journalist, stort bokförlag, att de skulle ha så mycket att förlora på om det skulle vara påhitt. Sen den lilla grejen att man inte gärna granskar sina egna.

Jag har läst Monicas bok. Den var nästan lite för kort. Osama, som mannen med de mörka ögonen heter, framställs inte som ett oskyldigt litet lamm. Mia framställs inte som den smarta superkvinnan som finns i “Gömda”. De är riktiga människor, med fel och brister. Båda slår. Båda hotar varandra. Båda gör saker för att såra den andra. En relation som är sjukt trasig och som tyvärr involverar barn.

Ja, Osama misshandlade Mia. Hon kände sig troligtvis hotad. Men… jag tror inte att hon var hotad nog att fly landet. Jag tycker inte att Osamas misshandel av Mia var skäl nog att framställa honom som en krigsskadad psykopat som begått hemska krigsförbrytelser. Jag tycker inte att ett politiskt projekt rättfärdigar det som hänt. Att samhället, genom “Gömda” fått upp ögonen för kvinnomisshandel, rättfärdigar inte att en pappa blivit berövad kontakten med en av sina döttrar. Det rättfärdigar inte att en dotter vuxit upp i tron att hennes pappa är någon slags hemskt monster som försökt döda henne.

Jag tänker inte skriva så mycket om själva innehållet i Monicas bok “Mia, sanningen om Gömda”. Köp boken istället. Det är ca 500 sidor med för mycket information för att kunna göras rättvisa på det här sättet. Jag är i alla fall övertygad om att det inte var nödvändigt att fly landet och att en normal kontakt mellan far och dotter hade varit bra.

För den som är riktigt nyfiken så finns en del av domarna som Monica refererar till hos Ramona Fransson. Läkarutlåtandet jag nämnde ovan finns i Monicas blogg.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Mia - Sanningen om Gömda av Monica Antonsson.