albylien.net/b

tim minchin, originally uploaded by cybele malinowski.

Awesome.

Har tagit mig förbi uppgiften i den tidigare posten och har nu hamnat på dessa pärlor:

Kom ihåg att stänga ner Internet. En liten intressant sak är att båda dessa uppgifter bryter mot upphovsrättslagen, och sluttestet i detta kapitel består av att citera upphovsrättslagen.

Så kom då den 6/5. Dagen började med att gå upp vid sex för att gå igenom alla prylar en gång till. Läste självklart fel på busstidtabellen, så det blev lite “stå ute i kylan” i onödan, men jag diskuterade SJ/SAS med en annan fel-läsare så det gick. Tog mig in till stan och väntade på flygbussen samtidigt som jag spelade in Lars Vegas Trios framträdande i RixFM med iPhonen.

Flygplatsen var lagom händelselös förutom att jag såg en person jag tyckte att jag kände igen. Kunde dock inte placera honom riktigt. Boardade planet och flygresan var exakt en Lars Christmas lång. Väl framme på Arlanda uppstod förvirringen då jag insåg att de hade byggt om en hel del sen jag sist var där, dvs ehm.. sju år sen? Såg den där igenkända personen igen och frågade honom om vägen till flygbussarna. Han såg ju så snäll ut och jag kände igen honom så det kunde ju inte skada.

Träffade André ett par timmar, alltid intressant med vänskapsrelationer där det går år emellan gångerna man ses. Vid 17-tiden så begav jag mig bort mot Slussen och tittade lite i skivbutiker, Granit och PocketShop. Precis när jag bestämt mig för att jag skulle gå upp till Mosebacke för att vänta och rundar hörnet vid Waynes/Designtorget så stöter jag på Janne. Intressant att vandra runt i Stockholm halva dagen och den första man känner igen är en av anledningarna att man åkte dit till att börja med. Pratade lite kort och sen frågade han om jag ville följa med in på Waynes och fika. Jag hade inget bättre för mig, så jag tackade ja.

Det är både roligt och pinsamt att bli igenkänd, med namn och allt av personer som är ens “idoler”. Tro det eller ej, jag är ingen crazy stalker. Inne på Waynes var nämligen alla andra i bandet, det vill säga Martin, Erik, Lars och Anders. Anders reagerade med “Men det är ju du!” och det förklarade varför jag kände igen den där personen på flygplatsen. Det var ju Anders.
Fegade ur lite och frågade Janne om det var okej att jag satt med dem, jag har nämligen problem med att tränga mig på sådär, men han svarade ungefär “Om det inte var det så skulle jag aldrig bett dig följa med”.

Sagt och gjort, betalade Stockholms-priser för fika och satte mig där med dem. Det var jättekul, även om jag borde tygla min naturliga lust att prata med folk jag egentligen inte känner. Så där satt vi och de pratade och jag lyssnade mest, men kom även med några små inflikningar. Efter ungefär en timma så var det dags att dra sig tillbaka till Mosebacke för gänget och så skedde. Vilket var tur, för jag hade nog gått vilse annars, men nu hade jag ju bra guider.
Träffade massa trevligt folk där jag stod längst fram vid scenen. Maïa från Skucku, Fredrik och Johannes från Göteborg med de fina tröjorna, Kina-Anders (som enbart jag kallar honom) och flera andra. Det var en jättebra spelning och det är nästan så man borde starta en grupp med “Survivors of Mosebacke 2009″.

Efter spelningen så var det signeringsdags och folk köpte skivor till höger och vänster och jag lovar att om det hade funnits t-shirts så hade de sålt som smör i solsken. Fick Eriks soloplatta och singel signerat vilket gjorde mig rätt glad, även om det gav plus på stalker-kontot.

Jag och Maïa stod och pratade ett tag innan det var dags att bege sig till Slussen och kvällens uppraggade sovplats. Vinkade hejdå till Janne och fick en kram (<3) men jag ville inte störa de andra, då de verkade vara upptagna med sitt.

Maïa vinkade av mig vid Slussen och jag begav mig iväg till Västberga och Anders Hultman med familj, som uppenbarligen bor i ett jättestort hus. Satt och pratade en del innan det blev natt på riktigt (01). Slockande rätt snabbt och vaknade rätt tidigt för att inte missa planet hem. Krångel med flygbussen och dylikt gjorde att det blev gratis och som tur så hann jag i tid till planet… där jag återigen träffade Anders. Han måste tro att jag verkligen är en stalker, men jag skyller på att jag valde den billigaste avgången som fanns.

All in all, det var jättekul. Underbart. Awesome. Ja, jag sliter ut de orden, men det finns inget bättre sätt att beskriva hur det är att se Lars Vegas Trio.

I den här undersökningen jag gör så krävs ett moment jag inte sett fram emot, alls. Nämligen att ta steget till att våga kontakta artisterna. För mig verkar det inte spela någon roll hur stora eller hur små de är, det blir helt enkelt en viss del ångest över att vara påträngande och jobbig.

Jag förstår inte hur folk vågar, egentligen. Att faktiskt gå fram till personer och kräva deras tid, när man är ingenting för dem. Intressant är väl att jag har inga som helst problem med att vara den där jobbiga människan som pratar med dig på busshållplatsen eller i butiken, men detta är helt enkelt annorlunda.

Kontaktmetoder har varierat den här omgången. Från bäst, till värst i ångestskalan:

1. E-mail. Anonymt. De kanske aldrig läser.
2. Artistens hemsida. Relativt anonymt, de kanske helt enkelt inte läser, eller låter någon annan svara.
3. MySpace. Relativt anonymt, men man ser ju om de varit inloggade nyligen.
4. Facebook. Helt enkelt värst. Känns oerhört påträngande och som att man förnekar dem ett privatliv utanför artisteriet.

   Tyvärr har en del kontakter skett via Facebook, så jag har dåligt samvete som fan. Suck.

Man får ju det man betalar för, och det märks. Halebop har endast formulär-support vilken suger.. apa. Har nu fått hem iPhonen och den är jättesöt, men jag har “Ingen service” så jag mailar till Halebop om vad jag ska göra. Alla knep jag hittat via google ger inget.

Mailar detta via det hemska forumläret, beskriver “Ingen service” och får följande till svar:
“Vad exakt är det som inte fungerar med SIM kortet? Kan du inte göra något med din Iphone?”

För att svara på ovanstående pärla måste jag skicka ett nytt meddelande via siten. Yay.

EDIT: Löste sig en halv minut senare.

Efter fixande och trixande så är det klart och bestämt. Jag drar till Stockholm den 6/5 för att se Lars Vegas Trio på Mosebacke. Ja, jag åker typ 70 mil för att se ett band som jag såg för mindre än en vecka sen. Med tanke på deras uppehåll så kan det vara sista chansen jag har på jävligt länge och jag tar den.
Jag tror att sovplats eventuellt kan vara fixad, annars blir det till att vara vaken.
Jag har sån underbar timing också, flygbussen kommer typ till stan 12:45. Min läkartid är 13:00.

Lars Vegas i Mittnytt med den nya singeln “Sjung! Sjung! Sjung!” som faktiskt är jättebra.

Det snackas rätt mycket om att barn inte alls påverkas av saker de ser på TV och dylikt, men alla vet ju också att det inte stämmer. Varumärken, merchandise och allt sådant påverkar oss alla. Det är ju ingen slump att jag hellre köper ett märke jag känner igen, än en noname-produkt.

Gick igenom min nostalgi-låda för ett tag sen och hittade det ultimata exemplet på varför reklam-makare bör känna sig stolta. Uppenbarligen fungerar marknadsföring.

När jag börjat skolan så skulle vi skriva alla bokstäver och ord som innehöll de bokstäverna, i en färgglad bok. Detta var utöver Äppel, Päppel-böckerna.

Här är ett utdrag från min bok:

Min favoritfilm.

Saker jag gillade när jag gick i ettan. Katter, kaniner, matematik och Orko.

“Gabriell”, min bästa kompis på Kyrkis och i ettan. Crayola.

Varför variera sig när man köra fullt ut på samma tema?

To be fair, finns det särskilt många ord på Z som man kan när man är sex-sju år?
Ett annat exempel från Daring Fireball m fl är att Boba Fetts namn aldrig nämns i The Empire Strikes Back, men nästan alla barn kunde alla gubbars namn.

Scary.

Sju dagar gammal, med mamma och pappa.

En månad gammal.

Sommaren 1984, två år gammal.

Jag och mamma, 1984.

Min fina gula bil och styvsyster, 1984.

Godisklänningen, sommaren 1985. Nästan fyra år gammal.

Legobil, julen 1985.

Rosa, rosa, rosa.

Tandställning, San José Sharks-tröja och vita jeans. 14 år gammal.

Kärlek. Att få det här kortet med posten är kärlek.

I filofaxen.

Från Peter, när vi gick i nian.

Central Park, 2001.

Brunflo, 2009. Snart 28 år gammal.

På fullt allvar så är det sådant här jag måste syssla med just nu:

Det ska alltså göras i Word. Någon måste ha missat att Word är till för ordbehandling och inte blaj. För den som undrar så är det kursen “Information och Layout A” på gymnasienivå som innehåller detta. Dock får det mig att vilja ge upp och söka jobb istället.

Är det så konstigt att man medelålderskrisar när detta är vad man har att se fram emot hela dagarna?

Någon har lagt upp filmer från Lars Vegas Trios spelningar på YouTube.

Här kan ni se det livsfarliga jojo-tricket:

Jag sitter precis framför Anders här.
Här är från gatumusicerandet i lördags:

Man skymtar t o m mig som står längst fram, a la tönt.