albylien.net/b

Efter fixande och trixande så är det klart och bestämt. Jag drar till Stockholm den 6/5 för att se Lars Vegas Trio på Mosebacke. Ja, jag åker typ 70 mil för att se ett band som jag såg för mindre än en vecka sen. Med tanke på deras uppehåll så kan det vara sista chansen jag har på jävligt länge och jag tar den.
Jag tror att sovplats eventuellt kan vara fixad, annars blir det till att vara vaken.
Jag har sån underbar timing också, flygbussen kommer typ till stan 12:45. Min läkartid är 13:00.

Lars Vegas i Mittnytt med den nya singeln “Sjung! Sjung! Sjung!” som faktiskt är jättebra.

Ett litet hobbyprojekt jag kört igång går ut på att själv kontakta svenska artister jag gillar för att få deras åsikt vad som gäller fildelning. Jag har fått några svar, men vill ha in lite fler innan jag redovisar. Men nu till något relaterat…

Nämligen, vad ens personliga moral säger om följande:

1) Som de flesta vet så kan SVT inte visa “Trolltyg i Tomteskogen” längre, eftersom de inte vet vem som har rättigheterna. De har alltså filmen, men får inte visa den. Det är i år 20 år sen SVT visade den senast. Den är oerhört eftertraktad av folk som växt upp med den.

Den finns inte att köpa på DVD. Den finns eventuellt som gammal VHS, inspelad från TV på Tradera. Det finns som torrent. Så, vad gör du?

2) Du gillar en TV-serie som inte längre sänds i Sverige. Den repriseras friskt på amerikansk TV och vid förfrågningar till den svenska kanal som sände den tidigare får du till svar att de inte kommer sända den igen. Den finns inte på DVD ännu. Så, vad gör du?

Ibland tror jag helt enkelt att det är viktigare för vissa skådisar/artister att tjäna pengar än att bli sedda/hörda. Speciellt när det gäller serier/skivor som inte finns att köpa någonstans längre. Artisten tjänar inget om jag laddar ner, men artisten tjänar inte heller något på att jag köper en begagnad skiva på Tradera.

Jag vill betala för mig, så släng upp ett paypal-konto så löser vi det.

Det snackas rätt mycket om att barn inte alls påverkas av saker de ser på TV och dylikt, men alla vet ju också att det inte stämmer. Varumärken, merchandise och allt sådant påverkar oss alla. Det är ju ingen slump att jag hellre köper ett märke jag känner igen, än en noname-produkt.

Gick igenom min nostalgi-låda för ett tag sen och hittade det ultimata exemplet på varför reklam-makare bör känna sig stolta. Uppenbarligen fungerar marknadsföring.

När jag börjat skolan så skulle vi skriva alla bokstäver och ord som innehöll de bokstäverna, i en färgglad bok. Detta var utöver Äppel, Päppel-böckerna.

Här är ett utdrag från min bok:

Min favoritfilm.

Saker jag gillade när jag gick i ettan. Katter, kaniner, matematik och Orko.

“Gabriell”, min bästa kompis på Kyrkis och i ettan. Crayola.

Varför variera sig när man köra fullt ut på samma tema?

To be fair, finns det särskilt många ord på Z som man kan när man är sex-sju år?
Ett annat exempel från Daring Fireball m fl är att Boba Fetts namn aldrig nämns i The Empire Strikes Back, men nästan alla barn kunde alla gubbars namn.

Scary.

Sju dagar gammal, med mamma och pappa.

En månad gammal.

Sommaren 1984, två år gammal.

Jag och mamma, 1984.

Min fina gula bil och styvsyster, 1984.

Godisklänningen, sommaren 1985. Nästan fyra år gammal.

Legobil, julen 1985.

Rosa, rosa, rosa.

Tandställning, San José Sharks-tröja och vita jeans. 14 år gammal.

Kärlek. Att få det här kortet med posten är kärlek.

I filofaxen.

Från Peter, när vi gick i nian.

Central Park, 2001.

Brunflo, 2009. Snart 28 år gammal.

På fullt allvar så är det sådant här jag måste syssla med just nu:

Det ska alltså göras i Word. Någon måste ha missat att Word är till för ordbehandling och inte blaj. För den som undrar så är det kursen “Information och Layout A” på gymnasienivå som innehåller detta. Dock får det mig att vilja ge upp och söka jobb istället.

Är det så konstigt att man medelålderskrisar när detta är vad man har att se fram emot hela dagarna?

Någon har lagt upp filmer från Lars Vegas Trios spelningar på YouTube.

Här kan ni se det livsfarliga jojo-tricket:

Jag sitter precis framför Anders här.
Här är från gatumusicerandet i lördags:

Man skymtar t o m mig som står längst fram, a la tönt.

Allt jag vill göra
är redan gjort
Livet passerar
det går för fort

Stanna, jag vill av
Jag orkar inte mer
Vill inte vara med
Jag längtar nästan bort

Jag borde vara glad här
Jag har dig och jag har hon
Jag vet inte vad det är
Mitt liv i en annan version

Fel riktning och hitta rätt
Lokalsinnet satt ur spel
Det enda som är lätt
är att hitta fel

“Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du”

Hah. Bullcrap.

Jag går just nu igenom någon slags mix av årstidsdepression (på tok för ljust ute) och medelålderskris (och jag är inte ens i medelåldern). I alla fall är det en teori till varför mitt humör går upp och ner och varför jag konstant försöker hitta något jag är bra på. En talang. Något som är mitt.

Liksom, jag är en skitbra healer i Naxx (Varning, datorspelsreferens, totalt värdelös för er som inte spelar), men det får man varken respekt eller jobb på. Det är inte direkt en lifeskill.

Det tydligaste tecknet på att saker måste ändras är att jag spelar mer World of Warcraft. Jaja, det är bara ett spel och så, men jag vet varför jag vill spela mer och det är inte alls en bra anledning. I spelet är jag bra på någonting och jag åstadkommer saker. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det på svenska. Men det blir som någon slags verklighetsflykt. Typ, “jaja, jag är en talanglös nolla IRL, men i spelet där är jag bäst”.

Ända sen jag var liten och såg Herr Vegas på Bullen så har jag dyrkat detta band. Eller dyrkat och dyrkat. Spelat om och om igen för oförstående söderlänningar som inte insett storheten, annat än möjligen i “Kalle och hans vänner”. “Jag vill vara din Margareta” sjöngs på musiken i skolan, och vad jag minns så var det inte tråkiga originalet, utan Vegas-style.

Annars så är klassiker saker som att min hemska klass puttade ner Herr Fransisco i poolen, när han var vår simlärare, se Herr Vegas på Konsum i Torvalla och på lokala TV4 och diverse annat som var åh så stort när man var yngre. Jag kan säga att det åter infann sig lite förra året, när vi besökte Torvalladagen och Herr Vegas var konferencier. Maken var helt oförstående inför storheten i det hela. Nåväl, nu vet han bättre.

I flera år har jag missat Vegas-spelningar över hela Sverige. Jag bodde aldrig i rätt stad eller så var det något annat i vägen, som typ 80 mil och spädbarn. Jag var så grymt sugen att åka upp till julshowen häromåret, men det failade. Men nu skulle det bli av igen. Fick nys om att LVT (som firar 20-årsjubileum i år) skulle spela på Storsjöteatern i Östersund. När jag t o m bodde här. Jag i stort sett hängde på det virtuella låset till Ticnet och lyckades boka två biljetter på första raden. Maken var skeptiskt och var inte alls intresserad att gå, men gav med sig efter en del tjat.

Men sen så höll allt på att gå åt skogen. Fixade barnvakt två månader i förväg, och när dagen kom så packades allt nödvändigt ner.. trodde jag. Fick med mig biljetter och pengar, men ingen kamera, så jag har inga snygga och assexiga bilder tagna med min egen kamera. Men det stora misstaget var väl att jag tagit fel på tiden med en hel timme. Tänkte att det skulle börja 20:00, vilket det inte gjorde. Det började 19:00. Så det var en jävla tur att pappa släppte av oss utanför Storsjöteatern 18:55, då vi hade tänkt gå och äta något innan. Nu blev det perfekt timing.

.. och det var alldeles alldeles underbart. På fullt allvar, den bästa spelning jag någonsin varit på och ja, jag jämför med Blind Guardian och alla andra band jag sett. Det kan i och för sig bero på att vi satt på första raden, precis i mitten och bokstavligen talat kunde ta på dem, vid vissa tillfällen. Vilket var rätt farligt också, med Evlis vilda mic-stand-slängande och Anders Jojo som flög iväg. Sen var det ju ett väldigt vingligt mikrofonställ som hotade också.

(lånad bild av Peter Frisell, mediafix.se från en tidigare spelning)

Åh, det var så himla bra, det är så bra på skiva men det är tusen miljarders gånger bättre live. Det enda som hade kunnat göra det bättre skulle varit “Varje dag är jul”.

I pausen spenderades pengar på vinylskivan, den nya singeln och “Viva Lars Vegas” som jag hade lyssnat på, men inte införskaffat själv än.

När det var slut (efter två timmar!) så fick vi vinylskivan signerad! Vi har inte ens skaffat en LP-spelare än, men detta är väl en riktigt bra anledning, eller hur? Direkt efteråt så svor jag tyst för mig själv att jag inte skulle kunna gå på lördagen, varken på Storsjöteatern eller på O’Learys (som jag aldrig satt min fot på i hela mitt liv). Men, jag hade ju åtminstone min chans på dagen, när de skulle vara gatumusikanter utanför Hamm & Nilsson.

Återigen glömde jag kameran. Åtskilliga svordomsramsor har svurits sedan dess. Jag fick nästan “Varje dag är jul”. Nästan. Början i alla fall. men vad kan man göra med en låt som är typ.. sjutton år gammal och kanske inte är hur enkel som helst live. Det var så himla bra. Även om jag som vanligt gör bort mig och kan varken stå stilla, låta bli att spela mina airdrums eller hålla käften.

Nu sitter jag med sjuka fantasier om att åka ner till Mosebacke den 6/5, vilket jag självklart vet inte går, då jag har en läkartid jag väntat på i ett antal månader dagen efter.

Vi får väl se.

Jag älskar Spotify. Så, nu är det ur världen. Men jag ser en hel del problem med Spotify i nuläget. Det vanligaste är det som alla säger hela tiden… “allt finns inte”. Det blir jobbigt att växla mellan olika playlists hela tiden. T ex har jag rippat alla våra CD-skivor och langat in dem i förrådet, och en hel del att det vi har på CD finns inte på Spotify och en hel del vi inte kunnat få tag på på CD finns på Spotify.

Dr Horrible köpte vi på iTunes och finns inte att få tag på i Spotify. Vill jag lyssna på Whedon-saker så får jag först lyssna i iTunes och sen byta till Spotify för Buffy och sånt är mest bara irriterande.

Regionsbegränsingar, en av de dummaste idéerna. Jaha, så bara för att jag bor i Sverige så får inte jag lyssna på soundtracket till Chrono Cross och Chrono Trigger? Jag har inget intresse av musiken till Bubblegum Crisis? Kändes mindre roligt att logga in och se att mina fina hemmasnickrade playlists hade stora hål och en del var helt tomma.

Spotify gjorde det som fildelningen har gjort hela tiden. Den musik du vill lyssna på, tillgängligt snabbt och smärtfritt och på direkten. Chansen att lyssna in dig på musiken innan du lägger 180-250 spänn på en skiva. Det enda som fattas är möjligheten att ladda ner sin playlist till en mp3-spelare så skulle många aldrig pirata någon musik igen.

Ja, jag är bortskämd. Jag saknar tålamod för sånt här. Jag vill ha allt nu. på en gång. Utan DRM. Musik jag köper ska funka överallt. Jag vägrade köpa saker i iTunesstore innan iTunesplus kom.

Fixa följande saker så att Spotify blir återigen något som _alla_ vill ha:
* Ta bort regionsbegränsningar.
* Fixa nedladdningsmöjligheter för betalande kunder.
* Möjlighet till mixade playlists. Dvs, möjlighet att dra in musik man själv har i sina egna privata odelbara Spotifyplaylists.
* Lätt för små artister att få in sin musik.
* Mer alternativ musik i katalogen.

Nu ska jag buda lite på Tradera för att försöka få en av de där skivorna jag letat efter överallt, men aldrig hittat.