albylien.net/b

I den här undersökningen jag gör så krävs ett moment jag inte sett fram emot, alls. Nämligen att ta steget till att våga kontakta artisterna. För mig verkar det inte spela någon roll hur stora eller hur små de är, det blir helt enkelt en viss del ångest över att vara påträngande och jobbig.

Jag förstår inte hur folk vågar, egentligen. Att faktiskt gå fram till personer och kräva deras tid, när man är ingenting för dem. Intressant är väl att jag har inga som helst problem med att vara den där jobbiga människan som pratar med dig på busshållplatsen eller i butiken, men detta är helt enkelt annorlunda.

Kontaktmetoder har varierat den här omgången. Från bäst, till värst i ångestskalan:

1. E-mail. Anonymt. De kanske aldrig läser.
2. Artistens hemsida. Relativt anonymt, de kanske helt enkelt inte läser, eller låter någon annan svara.
3. MySpace. Relativt anonymt, men man ser ju om de varit inloggade nyligen.
4. Facebook. Helt enkelt värst. Känns oerhört påträngande och som att man förnekar dem ett privatliv utanför artisteriet.

   Tyvärr har en del kontakter skett via Facebook, så jag har dåligt samvete som fan. Suck.

Allt jag vill göra
är redan gjort
Livet passerar
det går för fort

Stanna, jag vill av
Jag orkar inte mer
Vill inte vara med
Jag längtar nästan bort

Jag borde vara glad här
Jag har dig och jag har hon
Jag vet inte vad det är
Mitt liv i en annan version

Fel riktning och hitta rätt
Lokalsinnet satt ur spel
Det enda som är lätt
är att hitta fel

“Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du”

Hah. Bullcrap.

Jag går just nu igenom någon slags mix av årstidsdepression (på tok för ljust ute) och medelålderskris (och jag är inte ens i medelåldern). I alla fall är det en teori till varför mitt humör går upp och ner och varför jag konstant försöker hitta något jag är bra på. En talang. Något som är mitt.

Liksom, jag är en skitbra healer i Naxx (Varning, datorspelsreferens, totalt värdelös för er som inte spelar), men det får man varken respekt eller jobb på. Det är inte direkt en lifeskill.

Det tydligaste tecknet på att saker måste ändras är att jag spelar mer World of Warcraft. Jaja, det är bara ett spel och så, men jag vet varför jag vill spela mer och det är inte alls en bra anledning. I spelet är jag bra på någonting och jag åstadkommer saker. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det på svenska. Men det blir som någon slags verklighetsflykt. Typ, “jaja, jag är en talanglös nolla IRL, men i spelet där är jag bäst”.