albylien.net/b

Så kom då den 6/5. Dagen började med att gå upp vid sex för att gå igenom alla prylar en gång till. Läste självklart fel på busstidtabellen, så det blev lite “stå ute i kylan” i onödan, men jag diskuterade SJ/SAS med en annan fel-läsare så det gick. Tog mig in till stan och väntade på flygbussen samtidigt som jag spelade in Lars Vegas Trios framträdande i RixFM med iPhonen.

Flygplatsen var lagom händelselös förutom att jag såg en person jag tyckte att jag kände igen. Kunde dock inte placera honom riktigt. Boardade planet och flygresan var exakt en Lars Christmas lång. Väl framme på Arlanda uppstod förvirringen då jag insåg att de hade byggt om en hel del sen jag sist var där, dvs ehm.. sju år sen? Såg den där igenkända personen igen och frågade honom om vägen till flygbussarna. Han såg ju så snäll ut och jag kände igen honom så det kunde ju inte skada.

Träffade André ett par timmar, alltid intressant med vänskapsrelationer där det går år emellan gångerna man ses. Vid 17-tiden så begav jag mig bort mot Slussen och tittade lite i skivbutiker, Granit och PocketShop. Precis när jag bestämt mig för att jag skulle gå upp till Mosebacke för att vänta och rundar hörnet vid Waynes/Designtorget så stöter jag på Janne. Intressant att vandra runt i Stockholm halva dagen och den första man känner igen är en av anledningarna att man åkte dit till att börja med. Pratade lite kort och sen frågade han om jag ville följa med in på Waynes och fika. Jag hade inget bättre för mig, så jag tackade ja.

Det är både roligt och pinsamt att bli igenkänd, med namn och allt av personer som är ens “idoler”. Tro det eller ej, jag är ingen crazy stalker. Inne på Waynes var nämligen alla andra i bandet, det vill säga Martin, Erik, Lars och Anders. Anders reagerade med “Men det är ju du!” och det förklarade varför jag kände igen den där personen på flygplatsen. Det var ju Anders.
Fegade ur lite och frågade Janne om det var okej att jag satt med dem, jag har nämligen problem med att tränga mig på sådär, men han svarade ungefär “Om det inte var det så skulle jag aldrig bett dig följa med”.

Sagt och gjort, betalade Stockholms-priser för fika och satte mig där med dem. Det var jättekul, även om jag borde tygla min naturliga lust att prata med folk jag egentligen inte känner. Så där satt vi och de pratade och jag lyssnade mest, men kom även med några små inflikningar. Efter ungefär en timma så var det dags att dra sig tillbaka till Mosebacke för gänget och så skedde. Vilket var tur, för jag hade nog gått vilse annars, men nu hade jag ju bra guider.
Träffade massa trevligt folk där jag stod längst fram vid scenen. Maïa från Skucku, Fredrik och Johannes från Göteborg med de fina tröjorna, Kina-Anders (som enbart jag kallar honom) och flera andra. Det var en jättebra spelning och det är nästan så man borde starta en grupp med “Survivors of Mosebacke 2009″.

Efter spelningen så var det signeringsdags och folk köpte skivor till höger och vänster och jag lovar att om det hade funnits t-shirts så hade de sålt som smör i solsken. Fick Eriks soloplatta och singel signerat vilket gjorde mig rätt glad, även om det gav plus på stalker-kontot.

Jag och Maïa stod och pratade ett tag innan det var dags att bege sig till Slussen och kvällens uppraggade sovplats. Vinkade hejdå till Janne och fick en kram (<3) men jag ville inte störa de andra, då de verkade vara upptagna med sitt.

Maïa vinkade av mig vid Slussen och jag begav mig iväg till Västberga och Anders Hultman med familj, som uppenbarligen bor i ett jättestort hus. Satt och pratade en del innan det blev natt på riktigt (01). Slockande rätt snabbt och vaknade rätt tidigt för att inte missa planet hem. Krångel med flygbussen och dylikt gjorde att det blev gratis och som tur så hann jag i tid till planet… där jag återigen träffade Anders. Han måste tro att jag verkligen är en stalker, men jag skyller på att jag valde den billigaste avgången som fanns.

All in all, det var jättekul. Underbart. Awesome. Ja, jag sliter ut de orden, men det finns inget bättre sätt att beskriva hur det är att se Lars Vegas Trio.

Efter fixande och trixande så är det klart och bestämt. Jag drar till Stockholm den 6/5 för att se Lars Vegas Trio på Mosebacke. Ja, jag åker typ 70 mil för att se ett band som jag såg för mindre än en vecka sen. Med tanke på deras uppehåll så kan det vara sista chansen jag har på jävligt länge och jag tar den.
Jag tror att sovplats eventuellt kan vara fixad, annars blir det till att vara vaken.
Jag har sån underbar timing också, flygbussen kommer typ till stan 12:45. Min läkartid är 13:00.

Lars Vegas i Mittnytt med den nya singeln “Sjung! Sjung! Sjung!” som faktiskt är jättebra.

Någon har lagt upp filmer från Lars Vegas Trios spelningar på YouTube.

Här kan ni se det livsfarliga jojo-tricket:

Jag sitter precis framför Anders här.
Här är från gatumusicerandet i lördags:

Man skymtar t o m mig som står längst fram, a la tönt.

Ända sen jag var liten och såg Herr Vegas på Bullen så har jag dyrkat detta band. Eller dyrkat och dyrkat. Spelat om och om igen för oförstående söderlänningar som inte insett storheten, annat än möjligen i “Kalle och hans vänner”. “Jag vill vara din Margareta” sjöngs på musiken i skolan, och vad jag minns så var det inte tråkiga originalet, utan Vegas-style.

Annars så är klassiker saker som att min hemska klass puttade ner Herr Fransisco i poolen, när han var vår simlärare, se Herr Vegas på Konsum i Torvalla och på lokala TV4 och diverse annat som var åh så stort när man var yngre. Jag kan säga att det åter infann sig lite förra året, när vi besökte Torvalladagen och Herr Vegas var konferencier. Maken var helt oförstående inför storheten i det hela. Nåväl, nu vet han bättre.

I flera år har jag missat Vegas-spelningar över hela Sverige. Jag bodde aldrig i rätt stad eller så var det något annat i vägen, som typ 80 mil och spädbarn. Jag var så grymt sugen att åka upp till julshowen häromåret, men det failade. Men nu skulle det bli av igen. Fick nys om att LVT (som firar 20-årsjubileum i år) skulle spela på Storsjöteatern i Östersund. När jag t o m bodde här. Jag i stort sett hängde på det virtuella låset till Ticnet och lyckades boka två biljetter på första raden. Maken var skeptiskt och var inte alls intresserad att gå, men gav med sig efter en del tjat.

Men sen så höll allt på att gå åt skogen. Fixade barnvakt två månader i förväg, och när dagen kom så packades allt nödvändigt ner.. trodde jag. Fick med mig biljetter och pengar, men ingen kamera, så jag har inga snygga och assexiga bilder tagna med min egen kamera. Men det stora misstaget var väl att jag tagit fel på tiden med en hel timme. Tänkte att det skulle börja 20:00, vilket det inte gjorde. Det började 19:00. Så det var en jävla tur att pappa släppte av oss utanför Storsjöteatern 18:55, då vi hade tänkt gå och äta något innan. Nu blev det perfekt timing.

.. och det var alldeles alldeles underbart. På fullt allvar, den bästa spelning jag någonsin varit på och ja, jag jämför med Blind Guardian och alla andra band jag sett. Det kan i och för sig bero på att vi satt på första raden, precis i mitten och bokstavligen talat kunde ta på dem, vid vissa tillfällen. Vilket var rätt farligt också, med Evlis vilda mic-stand-slängande och Anders Jojo som flög iväg. Sen var det ju ett väldigt vingligt mikrofonställ som hotade också.

(lånad bild av Peter Frisell, mediafix.se från en tidigare spelning)

Åh, det var så himla bra, det är så bra på skiva men det är tusen miljarders gånger bättre live. Det enda som hade kunnat göra det bättre skulle varit “Varje dag är jul”.

I pausen spenderades pengar på vinylskivan, den nya singeln och “Viva Lars Vegas” som jag hade lyssnat på, men inte införskaffat själv än.

När det var slut (efter två timmar!) så fick vi vinylskivan signerad! Vi har inte ens skaffat en LP-spelare än, men detta är väl en riktigt bra anledning, eller hur? Direkt efteråt så svor jag tyst för mig själv att jag inte skulle kunna gå på lördagen, varken på Storsjöteatern eller på O’Learys (som jag aldrig satt min fot på i hela mitt liv). Men, jag hade ju åtminstone min chans på dagen, när de skulle vara gatumusikanter utanför Hamm & Nilsson.

Återigen glömde jag kameran. Åtskilliga svordomsramsor har svurits sedan dess. Jag fick nästan “Varje dag är jul”. Nästan. Början i alla fall. men vad kan man göra med en låt som är typ.. sjutton år gammal och kanske inte är hur enkel som helst live. Det var så himla bra. Även om jag som vanligt gör bort mig och kan varken stå stilla, låta bli att spela mina airdrums eller hålla käften.

Nu sitter jag med sjuka fantasier om att åka ner till Mosebacke den 6/5, vilket jag självklart vet inte går, då jag har en läkartid jag väntat på i ett antal månader dagen efter.

Vi får väl se.